Det bästa jag någonsin har gjort är att få träffat och rida Amadeus, redan när jag mötte han i hagen så visste jag redan då, han ska bli min, med den underbara bläsen, hans personlighet och blicken. Bara blicker räckte med att jag visste hur han är, slö på vintrarna, piggare på sommaren, första gången jag red hade han verkligen INGEN kondis, det var i vintras och när han tyckte det blev jobbigt fick man kämpa extra mycket, den första gången i skogen jag red han så bockade buspollen, jag märkte knappt av det även han sparkade kanske 2 m upp i luften! :) aja, det har lixom bara blivit att jag och amadeus blev vi, det var nästan rena slumpen att jag hittade han, jag visste inte äns vem han var när jag skulle möta han. allt jag visste var en snäll lat 4 åring? hjälp var min första tanke men direkt när jag knappt nuddade han så visste jag att jag var trygg med honom.
Vi har varit med om fram- och motgångar t ex som att vid hämtning i hagen, första gångerna stod han helt stilla, orkade knappt ta första steget men när det var gjort så gick han på. sedan ett tag så sprang han ifrån och busa massa, jag kunde försöka få tag på honom riktigt länge, ett tag ville jag inte äns gå fram till honom för jag visste att han skulle bara ståstilla och när jag var 5 meter från han så trava han bort och bocka lite, den tiden som va i någon vecka var mamma tvungen att gåfram till honom. tillslut räckte det med lite havre att han kom fram, och nu så kan han bli helt galen om han inte kan komma fram till mejj, han kan stegra om någon står i vägen för honom, bara för att komma fram och gosa, vissa är han svår att följa med men vad jag har sett änsålänge så är det mejj han kommer fram travande/snabbskritt till.
Snabbfakta,
Amadeus är min häst, 4 år, halvblod, född 2007, Acacio - Cortez, mörkbrun, svårriden :)